Flad och trollen

En kulen dag satt Flad i sitt prickskyttetorn
väntade förgäves på enhörningsston.
Uttråkad som få
satt han och slog på sin tå.

Flad skulle just ge upp och gå hem
när han hörde rösten av nåt riktigt slem.
"Hallå där! Är det du som är Flad den snälle?"
Rösten kom från en elak sälle.

"Vem är ni som undrar?" svarade Flad tillbaka
och var beredd på att låta dom bly få smaka.
De två fula trollen plirade och flinade fult
Mellan torra läppar blänkte stora tänder gult.

"Bröder vi är, av trollens sort,
sådana som får problem att förvinna bort".
"Dråpar-Dräparn är mitt namn" sa den förste.
"Mördar-Dödarn är mitt namn", sa den störste.

"Vi är barn till den berömde 'Stor-Slaktarn' och hans fru 'Gull-Britt'.
Världsmästare i Mord och hästsporten Skritt".
"Och vad vill ni mig?" undrade Flad misstänktsamt,
och undrade om dom tänkte råna honom på varje slant.

"Vi är här för att hämta ett pris. Det som finns på ditt huvud" skrockade de båda,
knäckte sina fingrar och plockade ett papper upp ur en låda.
50.000 RIKSDALER TILL DEN SOM FLAD TAR. ÖNSKAS DÖD OCH LEMLÄSTAD OCH DÖD!!
stod det ovan en bild på Flad. Texten var stor och röd.

"50.000 spänn, det var litet och ynkligt", sa Flad med irriterad min,
vilket gav bägge bröderna ett illa fult flin.
"Det räcker för att vi ska släcka ditt lilla liv"
sa Dråpar-Dräparn och drog upp en kniv.

"Det räcker gott och väl" sa Mördar-Dödarn och plockade fram en motorsåg,
märket på denne var "Råjs-Råjs", men det förstod Flad att det bara var båg.
"Nu ska vi kniva dig, och såga dig, och mörda dig och döda dig!
Vi ska plocka isär dig, varenda liten grej!".

Flad suckade och la bort sitt gevär.
Det är inte första gången han tar hand om kaxiga sär.
"Så kom då era fula beläten till kritter,
jag ska mosa er så blodet skvitter".

Dråpar-Dräparn gjorde ett utfall och högg med sin kniv,
i syfte att ta Flads liv.
Flad dansade dock undan och spottade honom i ögongloben,
tog sedan av honom kniven och högg ner den i pannloben.

Dråpar-Dräparn gav upp ett vrål som överröstade motorsågens skrän
"Jag ska såga sönder dig och mata till fjäderfän!".
Men klantig som han var snubblade han till och föll,
vilket är dumt eftersom han i motorsågen höll.

Sågen kastades upp för att göra som uppkastna sågar gör,
vända om och falla tillbaka, precis som sig bör.
*ÖÖÖÖÖÖRRRNNNN*smack* sågade den sig ner i nacken,
och naglade fast det klantiga trollet i backen.

"Satan så klantig" utbrast Flad besviken och lurad på allt kul,
"Begå självmord när jag ville mosa dig ful".
Istället nöjde sig Flad med att urinera på de båda liken.
Sedan dess kallas platsen för 'Troll-liksviken'.

Flad tog sitt gewehr och gick hem, både glad och besviken,
"Det blev ingen enhörning, men jag fick döda ett troll och skända liken".
Imorgon kanske jag letar upp Stor-Slaktarn och Gull-Britt.
Visa upp liken av deras barn och skryta brett och vitt".

Och det är väl snällt att underrätta föräldrar om deras barns död,
kanske dom blir glada och bjuder på kaffe och bröd.
Men det är ju sådan han är, vår Flad.
Han är så snäll att nästan alla av honom blir glad.